”Är inte böcker och tv-serier väldigt orealistiska när de skildrar polisarbete?” ”Kan du läsa en kriminalroman utan att hitta en massa fel?” ”Blir du inte irriterad över alla schabloner som radas upp i kriminalgenren?” Frågor jag ofta fått när jag var polis men också som ex.polis. Svaren är ja, ja och nej, om jag generaliserar. Den som skriver en spänningsroman gör det med ambitionen för att underhålla och när jag läser en sådan, gör jag det, för att bli just underhållen. Läser jag en kriminalroman är realism inte det viktiga, men självklart måste storyn kännas trovärdig.
Det är klart att jag som själv arbetat som kriminalpolis har en stor fördel del när det gäller research kring polisarbetet, men samtidigt ställer det lite högre krav på mig (i vart fall från mig själv). Jag ser verkliga poliser bland mina läsare, som fnyser åt felaktiga anropssignaler, nollkoll på den nya organisationen och ouppdaterade prisnivåer på kokain. För att i möjligaste mån undvika det har jag aktiva poliser bland mina testläsare.
Om vi håller oss till polisromaner eller deckare (för er som föredrar det )så finns det ju vissa saker som måste bli rätt. Jag tänker på sådana saker som vanligt folk känner till i stor utsträckning. T.ex: Polisens tjänstevapen är av fabrikat Sig Sauer. Åklagaren anhåller och Tingsrätten häktar. En kommissarie är chef och utför sällan spaning eller håller förhör i vanliga utredningar. Sedan ligger det ju i fictionens natur och författarens frihet att hitta på. Det spelar ingen roll vad polisens olika enheter heter och hur de är organiserade. Vill man bilda en specialgrupp för att gripa den gäckande seriemördaren, så varsågod.
Ambitionen för mig är, förutom att underhålla, att ge en verklig bild av polisarbetet. Därför är detaljerna och realismen viktigt, men bara för mig när jag skriver. När jag läser (eller ser en film) spelar det mindre roll, så länge det känns trovärdigt.
En annan aspekt av realism är ju miljöerna. Personligen föredrar jag romaner som utspelas på verkliga platser. Jag vill läsa om Jönköping, Rosengård och Smögenbryggan. Platser jag känner till och platser som jag kanske till och med känner igen. Men även här måste författaren ges möjlighet att ändra på verkligheten i viss utsträckning, så att det passar storyn bäst. Många av de som lyssnat på min bok säger att det är så roligt när man känner igen sig. Man vet hur gatorna och husen, där karaktärerna rör sig, ser ut. Ibland kommer jag dock på mig själv att gå för långt och det är Google maps fel. Jag zoomar in på street view för att kolla vilken färg det är på det näst sista huset på gatan, så att det ska bli rätt och riktigt. Men någon måtta får det ju vara